Kulla på rymmen

In i mitt vardagsrum klev en liten blond tjej med fräknar och glasögon iklädd en "Pongo-päls".

Hon log lite blygt där hon stod och gömde sig till hälften bakom dörrkarmen och till hälften bakom pappa.

-Hej och välkommen hem till mig!, sa jag.

Sekunden efter dånar min då 4-årige son ner för trappan och säger:

-Hej jag heter Mikael kom så går vi till mitt rum, du ska få gå med mig till min dagmamma, du får sova i våningsängen, vad gillar du och leka, vill du leka inne eller ute, leker du med Lego??

Dom två har varit oskiljaktiga under åren. Idag är det roligt att lyssna på dessa ungdomar när de berättar ur deras synvinkel sina upplevelser och minnen.

Kaxiga "lillebror" som alltid ställde upp och ibland försvarade "storasyster" som sakta men säkert tordes följa med honom ut i vilda lekar.

Språkförbistringen som ledde till många missförstånd och många tårar i de blå ögonen när hon inte förstod och inte tordes säga till.

Lärdomen att man inte behöver kunna allting med en gång och man behöver inte vara bäst på allting. Har man aldrig i hela sitt liv åkt skridskor så ramlar man många gånger innan man ens kan stå på dem.

Men jag glömmer aldrig stoltheten i ögonen när hon fick mest fisk under vistelsen i Floåsen, då gjorde det absolut ingenting att hennes skinn var fullt med myggbett som kliade.

Minnena är många och fler kommer det att bli.

Älskade Linnea chokladpudding och Pyttipanna kan serveras när du så önskar, men när det gäller matminnen så förknippar jag dig nu och för alltid med den fantastiska pärontårtan vi åt under vår badtrip till floden Ain.

Den då 6 åriga flickan harblivit stor. Hon har fortfarande ett litet blygt leende men den nyvunna självsäkerheten lyser igenom i hennes ögon oftare och oftare.

Hoppas du fick ett studentfirande precis som du ville, lycka till i framtiden och du... jag är så stolt över dig och den resan du hittills gjort.

---

Pärontarte

8 personer