Kulla på rymmen

Som mina händer ser ut!

Dom brukar i och för sig vara rätt så illa däran på grund av alla rosenbuskar i trädgården men detta är nog rekord.
Anledningen? Min älskade havtornsbuske.
Det är ju så att om man älskar något så får man stå ut med lite sticksår emellanåt?
Hur som haver så är min relation till min havtornsbuske på det viset.

Det var i Finland jag lärde mig vilket fantastiskt bär detta är (se tidigare blogg "1300 mg c-vitaminer och en dry Martini")
och nu hittade jag denna artikel från Vasabladet i Finland.

http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=101257



Just nu får min familj stå ut med allehanda experiment när det gäller havtornsrecept.
8 liter är inplockade, infrysta, syltade och puréade. Åtskilliga liter sitter kvar på busken och jag bara måste få in dem.

Dottern på 6 år hjälpte till i 10 minuter sedan gav hon upp för alla taggar. Hon frågade mig om hon kunde få smaka och naturligtvis fick hon det.
- Tvi, fy, blähääää.
- Mamma hur kan något som är så gott i skålen smaka så äckligt när man plockar det?

Tja, hrm, socker är ju en del av svaret.... ;)

Havtorn är surt, beskt men tack och lov så äter de äldre barnen det med glädje från busken. Detta innebär att jag kan få dem att hjälpa mig att plocka in dessa oranga små ettriga bär.
De vet ju dessutom att det väntas godsaker på middagsbordet om de hjälper till. ;)

Havtornspannacotta hör till favoriterna, i helgen fick vi en till... räkor i havtornsvinägrett.

Mycket skördas nu på hösten, traktorerna brummar idogt runt vårt hus, facebook fylls av bilder på överfyllda korgar med blåbär och kantareller.
Det där med kantareller är svårt.....
Som gammal orienterare hittade man sina ställen där man bodde. Ställen som man höll hemligt. Men när man flyttar, då måste man gå och gå och gå.
För vem i hela friden är så dum så att de avslöjar sina ställen, Sectret service, släng dig i väggen!!

 http://www.nationalpark-soderasen.lst.se/

Var dock ute med barnen och strövandrade på Söderåsen för ett par år sedan och hittade av en slump en ring med gula kantareller. Det var defenitivt inte ett ställe som jag som dalkulla hade letat på, det var defenitivt inte ett område likt mina kantarellställen i Västergötland.
Det var bara att inse, kantareller växer på olika ställen beroende på var i landet man bor.....

Förra helgen var vi ute på en synnerligen trevlig orienteringstrip i nationalparken på Söderåsen.
Karta och trimorienteringskort som sig brukar men....
Istället för att ha pappkontroller uppsatta hade man här tagit fotografier där kontrollen skulle ha suttit.
Du gav dig alltså ut i skogen med karta, stämpelkort OCH ett A4 ark med bilder.
När du så hittat din kontroll tog du fram papperet med bilderna, jämförde och skrev i bokstaven som hörde till bilden som passade med området där du var.


SÅ perfekt! Här kunde nu hela familjen vara med. Tonåringarna höll i kartan, 6 åringen höll i bilderna och vi andra följde med med ryggsäck packad med diverse godsaker att inmundiga till lunch.

http://www8.idrottonline.se/RavetoftaOK/Arrangemang/Naturpasset/

För ex antal år sedan när jag aktivt orienterade så var det ju inte ovanligt att man vid målgång fyllt kartmappen med kantareller, speciellt om man kände på sig att dagens tävling nog inte varit så lyckad.

Då kunde man åtmindstone fixa till sig en smörstekt kantarellmacka som tröst när man kom hem på kvällen.



Fotnot:
I morse dök min man upp och sa:
-Eva, jag har tappat mitt armand!
-OK... när hade du det senast?
-Hrm.... när jag bastade i lördags vet jag att jag hade det på mig.
Då slog det mig att på söndagen hade vi varit i skogen!
- Tänk om du tappade det när vi var ute och orienterade!
Han var tyst länge men... så kom den utomordentliga idén.
-Du tog ju en massa kort, de kanske syns på dem?
Kontentan blev att vi via bilderna jag tog lyckades lokalisera vilken del av skogen han tappat den på!
Det rör sig om en sträcka på ca 500 meter så..... det blir ut och vandra igen.
Men det gör ju inget för det var där vi hittade en liter kantareller ;)